Mallorca har länge burits upp av ett rykte som påminner om en solgul vykortsbild: överfulla stränder, all-inclusive-hotell och nedkladdade balkonger längs Magaluf. Men den bilden stämmer bara delvis. Bakom turistkorridorerna längs södra kusten finns en ö med bergbyar, olivlundar och ett matliv som inte riktar sig till semesterfirare med barnmeny. Den här guiden är till för dig som vill se Mallorca på riktigt.
Tramuntana – bergskedjan som förändrar allt
Serra de Tramuntana löper längs Mallorcas nordvästkust och är sedan 2011 ett UNESCO-världsarv. Det är inte ett världsarv i teorin – det märks när du kör upp mot Valldemossa eller vandrar på de gamla terrasserade olivmarkerna utanför Sóller. Byarna här har en annan rytm. Deià är känd för att ha lockat konstnärer och författare, däribland Robert Graves som bodde här tills sin död 1985. Hans hem, La Casa de Robert Graves, är numera ett museum.
Sóller når du antingen via passet eller med ett smalt tåg från Palma som går sedan 1912. Tågresan i sig är värd besöket. Från Sóller kör en gammal spårvagn ner till Port de Sóller – en hamnby som lyckats behålla sin karaktär trots turismen.
Palmas gamla stad – mer än katedralen
Katedralen La Seu dominerar Palmas silhuett och är givetvis värd ett besök, inte minst för att se Gaudís ovanliga inredning från 1902. Men Palma håller mer än så. Gamla stan, Sa Gerreria och Santa Catalina är kvarter där pallorquinerna faktiskt bor och äter. På Mercat de l’Olivar hittar du lokal charkuteri, tumbet och bakfickor som inte annonserar på engelska.
En sak som sällan nämns i guideböckerna: Palma har en av Spaniens bästa samlingar av samtida konst på Es Baluard, ett museum som ligger inbyggt i det gamla fortet vid havet. Inträdet är rimligt och köerna obefintliga.
Stränder bortom Playa de Palma
Mallorca har över 200 stränder och vikar. Problemet är att kanske tio av dem dyker upp i varje reseblogg. Cala Mondragó i söder är naturskyddad och vacker men välbesökt. Vill du ha mer stillhet, leta dig till Cala Torta i nordöst eller de små vikarna runt Cap Formentor i norr. Kom tidigt – parkeringsplatsen vid Formentor stängs ofta vid tiotiden på sommarmorgonen.
Cala Deià är liten och stenig men omgiven av klippor och olivträd, och det är sällan mer än ett hundratal badgäster där. Det finns ingen strandbar, inget parasolluthyrning. Ta med eget vatten.
Vad och var du ska äta
Mallorquinskt kök är mer specifikt än generellt spanskt. Några rätter att känna till: tumbet (ugnsbakad rotsaksgratäng med paprika och tomat), frit mallorquí (stekt lamm med grönsaker), och pa amb oli – bröd med olivolja och tomat, ofta serverat med lokalt kallskuret.
Undvik restauranger med laminerade menyer på fem språk precis vid strandpromenaden. Sök istället upp byrestauranger inne i landet. Sineu, Petra och Algaida är tre orter som inte lever på turism men har gedigen lokal matlagning. Fredagsmarknaden i Sineu är en av öns äldsta och handlar mer om lokala varor än souvenirer.
När du ska åka – och inte
Juli och augusti är högsäsong med priser och folkmassor därefter. Maj, juni och september är de bästa månaderna: varmt, havet badbart och städerna fungerande utan kaos. Oktober är underskattad – mandelmognad, lägre priser och ett mjukare ljus som fotografer älskar.
Vintern är inte semestertid i traditionell mening men heller inte stängd. Hotellen är färre men Palma fungerar fullt ut, vandringslederna är i utmärkt skick och du möter faktiskt mallorciner.
Praktisk information
Hyr bil om du ska utanför Palma – kollektivtrafiken fungerar till de större orterna men ingenstans mer. Tramuntana kräver bil eller cykel. Många landsvägar är smala och utan mitträcke; håll hastighetsgränsen och lita inte blint på GPS som ibland skickar dig på olämpliga grusvägar.
Talar du lite spanska underlättar det påtagligt utanför turiststråken. Mallorquinska (en variant av katalanska) är det officiella lokala språket, men spanska fungerar överallt.
Sofia mäter städer i antalet espresso och kvällspromenader, och pendlar mellan Göteborg och Lissabon med en outtröttlig jakt på rätt bord i hörnet — det där lokalborna redan sitter. Hon tror på den långa lunchen, den planlösa eftermiddagen och tanken att Medelhavet bäst förstås med fötterna och gommen.
En kuststad är för henne aldrig bara en kuststad, utan ljuset vid sex på morgonen, fisken på torget, samtalet med någon vars språk hon knappt talar. Hennes guider doftar saltvatten och grillad fisk, och de skickar dig sällan dit alla andra går.